Älvsborg slott är omskrivet redan 1366 i Ålholmstraktaten, en överenskommelse mellan Albert av Mecklenburg och den danske kungen Valdemar Atterdag. Det gällde då själva slottet av vilket ruiner fortfarande kan hittas vid Klippan bakom Carnegies väldiga tegelhus. Det var en viktig stödjepunkt för handeln på Lödöse, och togs upprepade gånger av danskarna. Efter sjuårskriget med Danmark var Sverige tvunget att betala lösen på 150 000 riksdaler för att få tillbaka det.
Upprustningen krävde stora insatser av allmogen som belades med tunga skatter och krav på dagsverken. Dessa gällde inte bara i närområdet, utan långt in i Västergötland i Marks, Kinds, Kinna med flera häraden. Redan några decennier senare var dansken framme igen, och ställde upp sina kanoner vid Sandarna som enkelt kunde beskjuta slottet som erövrades. Detta ledde till att Älvsborg åter fick lösas in, denna gång till en kostnad av 1 miljon riksdaler. Det var så mycket att man fick skrapa ihop pengar i hela landet, inklusive ur kungens egen privata förmögenhet.
Men Älvsborg var ju inte bara borgen, utan också områden omkring. Det som nu heter Kungsladugård (eller ännu modernare: Majorna) var förr Älvsborgs Kungsladugård, och ägorna sträckte sig även söderut mot Änggården. Det som vi nu kallar Älvsborg ser på den enkla kartskissen från ca 1660 nedan mest ut som utmarker, dock med flera för oss med lite fantasi välkända namn, som Hagen, Tranred, Grimmered, Kieringeberget, Hins Holme och Fiskebeck.
(Källa: Krigsarkivet)
Västerut ligger Nya Varvet, som anlades år 1700, och som först kanske mest var en ankarplats, men så småningom förstärktes för militära behov. Densamma tröttnade dock efterhand, och Nya Varvet fick bli fängelse 1870. Efter unionsupplösningen började man på nytt militarisera området, som var kvar som örlogsbas till 1986 när det hela såldes till Källfelts fastighetsbolag.
Följer man kusten längre västerut kommer man till Käringberget. Detta namn är belagt sedan 1530-talet, och syftar troligen på ett sjömärke eller röse som fanns uppfört där. Det är något oklart om namnet hänsyftar på det som vi idag brukar kalla Västerberget eller det berg som ligger närmare spårvagnshållplatsen med samma namn.
Ytterligare längre ut kommer vi till Hinsholmen och Långedrag. Långedrag var vid början av 1800-talet en samling bodar och hus på Hinsholmens utmarker. De som bodde där var fiskare och lotsar. 1858 köptes strandplatsen av en MF Leffler, kanske i samband med det laga skifte som gjordes. 1903 bildades Långdragsbolaget som köpte Hinsholmens utägor på Vässingsö och Saltholmen, drog elektrifierad järnväg först till Långedrag och sedan till Saltholmen. Vässingsö styckades till tomter som köptes av förmögna borgare. Dessa kunde i och med järnvägen kunde bo en bra bit ifrån centrala staden. Dock fanns en del som enbart använde sina villor som sommarbostäder. Min egen morfars bror ägde ett hus på Pejlingsgatan dit han flyttade varje sommar genom att lasta sina resväskor på Långedragsvagnen vid Järntorget. På vintern bodde han i Haga.
Anders Ellegård, 2021
Mer detaljer finns i följande länkar: